LANDSBYGDENS EGEN TIDNING

Bruk i Värmland

Centerbloggar:

Annie Johansson

Anna-Karin Hatt

Anders W. Jonsson

VÄRMLÄNDSKA CENTERBLOGGAR

Centerkvinnor i Värmland:

centerkvinnornavrmland.centerpartiet.net

Erik Evestam:

evestam.blogspot.com

Hagfors Centerkrets:

hagfors.centerpartiet.net

Centerpressens Nyhetsbyrå

Serien om Värmländska bruk

Nyfiken på mat

Läs mer här

Åttio år och jättestort

Billeruds AB var ett expansivt bolag som växte explosion-sartat. När ett nybygge stod klart i augusti 1931 var dimen-sionerna och hela projektet så överväldigande att folk bax-nade. Till och med disponent Storjohanns fru Aagot, som väl kände sin man, blev blek när hon såg anläggningen, ett 320 meter långt fabrikskomplex och det övriga i proportion därtill.

GRUMS (VB)

Grums socken är en av Värmlands äldsta kulturbygder. Allde-les nere vid Vänern låg en strandäng som på gammalsvenska kallades ”Grovinne”. Det var första namnet på Gruvön.

Jordbruk har bedrivits vid Gruvön under århundraden, men dess historia som industriplats börjar inte förrän 1875. Då an-lade August Johansson från Grums ett tegelbruk där sågver-ket nu ligger. När det tog slut på råvaran, lera, sålde Johans-son tegelbruket med tillhörande herrgård till patron Gustav Hallgren, som då byggde Gruvöns första sågverk. Företaget växte explosionsartat och då började Billerud visa intresse för

sågverket.

Ägarbyte

År 1918 förhandlade patron Hallgren med disponent Christian Storjohann på Billeruds om försäljning och i början av 1919 stod Billeruds AB som ägare till Gruvöns sågverk. Nu vidtog en kraftig expansion av hela anläggningen. Grums var vid den tidpunkten bara en liten by med ett fåtal hus samt en järn-vägsstation.

Text: HASSE OLSSON

Fortsättning publicerad 20120126

Läs hela artikeln

Historien om Malsjö träsliperi

En gammal bild som visar hur Malsjö träsliperi såg ut när det begav sig.

GRUMS (VB)

Long är ett gammalt gods, som troligen har fått sitt namn av den gamla släkten Lange vilken fanns redan före digerdöden år 1350. Godset hade sedan medeltiden ägts av flera stånds-personer, innan det 1839 övertogs av den mest namnkunnige av alla Grumsbor genom tiderna, generallöjtnanten greve C.G. Löwenhielm. Han var en tid landshövding i Göteborg, men var illa omtyckt av göteborgarna på grund av sitt högdragna och aristokratiska sätt.

Greve Löwenhielm lät 1853, vid en ombyggnad, utforma herr-gården till ett slott med fyra hörntorn och anlägga en praktfull trädgård, som blev vida berömd. Longs slott blev ett komplex, som ansågs vara Värmlands ståtligaste byggnad vid den tiden.

General Johan Rosensvärd, som gifte sig med Löwenhielms

dotter Nathalie, blev senare innehavare av Long och han ut-nämndes 1870 till landshövding av Värmland.

Löjtnant Knut Larsson anställdes 1886 som general Rosen-svärds förvaltare. Larsson fick i princip sköta allt: Den dagliga ekonomin för egendomen, skogen, vägar, engagemang i industriföretag etc. Detta gjorde han på ett så förtjänstfullt sätt, att han 1896 fick erbjudandet att bli delägare och dis-ponent vid nystartade Bada träsliperi vid östra stranden av övre Fryken (beskrivet i en tidigare artikel i denna serie).

Text: HASSE OLSSON

Referenser: ”Papper och Massa

i Värmland” av Lennart Stolpe,

Carl Håkansson, Lennart

Källén, Hasse Olsson, Alf

Svensson. www.varmhist.se

Fortsättning publicerad 20110714

Läs hela artikeln

Historien om Bada träsliperi

Bada träslperi en vinterdag i början av 1900- talet. Sliperiet till vänster, ett torktorn till höger, Bada herrgård skymtar i bak-grunden. En lastpråm ligger infrusen framför fabriken. Dessa pråmar var det viktigaste transportmedlet för massan under sommarhalvåret. Massan fraktades då till Frykstad i södra änden av Nedre Fryken, där det fanns järnväg för vidare transport.

TORSBY (VB)

Vid Badaälvens trånga dalgång, vid östkanten av Övre Fryken i Torsby kommun, fanns under 1500- talet och första hälften av 1600- talet en enda gård, Bada. I övrigt fanns där ingen be-byggelse. 1649 privilegierades en stångjärnshammare på denna plats för Gustav Ericsson i Karlstad. Hammaren kalla-des för Bada övre hammare och samtidigt bildades ett bolag, Bada Järnbruk, som därmed blev ett av de tidigaste i Fryks-dalen.

En ny hammare anlades 1692. Anledningen till detta var att Filipstads bergslag behövde hitta fler ställen för att avsätta sitt tackjärn. Den nya hammaren kom därför att heta Bada nedre hammare och låg en km längre ned i älven. Bruket tillhörde en tid brukspatronen vid Rottneros G.A. Wall, men vid hans kon-kurs 1875 övertogs det av Edsvalla Bolag. Järnbruksrörelsen

vid Bada lades ned 1877. Därefter kom bruket i familjen Myrins ägo. Familjen drev under tio år en ganska omfattande sågverksanläggning på platsen för den nedre hammaren. År 1888 inropades sågverket på auktion av dåvarande statsrådet

Themptander. Hans svärfar brukspatron Dahlberg förvaltade

sågen fram till 1895.

Text: HASSE OLSSON

Fortsättning publicerad 20110707

Läs hela artikeln

Slottsbrons sulfitfabrik 1899-1974

Slottsbrons sulfitfabrik 1957 med Gruvöns bruk i bak-grunden. Vid hamnen ligger en båt och lossar eller lastar. För att båtar ska kunna komma ut eller in måste både järnvägs-bron och landsvägsbron öppnas. Sedan bruket lagts ned är broarna inte längre öppningsbara.

ED (VB)

Ur ett gammalt protokollsutdrag av år 1897 framgår, att intres-serade personer med disponent G T Lindstedt vid Billeruds AB i Säffle i spetsen, beslöt att anlägga en sulfitfabrik på Strands egendom i Eds socken i södra Värmland.

Lindstedt tyckte att fabriken skulle få namnet Slottsbrons

sulfitfabrik, men tätorten Slottsbron låg ju på den tiden på andra sidan Slottsbrosundet – på Grumssidan och där re-gerade patron Esping. Därför fick Lindstedt till patron Carl Esping anhålla om tillstånd att kalla anläggningen för Slotts-brons sulfitfabrik.

Eftersom det inte förelåg någon konkurrenssituation med patrons företag Slottsbrons Ångsåg, gav han sin tillåtelse.

Text: HASSE OLSSON

Fortsättning publicerad 20110623

Läs hela artikeln

Från sliperi till pappersbruk

Den stora torkcylindern till den första pappersmaskinen i Hånsfors anländer till bruket, troligen 1897. Mannen i den ljusa rocken är troligen Johan Elof Biesért, civilingenjör och disponent. Han hade konstruerat byggnaderna till pappers-bruket i bakgrunden, med långa fribärande takstolar, som gav gott om fritt utrymme i maskinsalen

HÅNSFORS (VB)

Historien om Hånsfors Bruk, nära den nuvarande gräns-stationen Hån vid gränsen mot Norge, är nära förknippad

med historien om Töcksfors Bruk, som beskrivits tidigare i

Värmlandsbygdens artikelserie om värmländska bruk.

När förvaltare Erik Lagrelius förvärvade Töcksfors Bruk av konkursboet efter sin tidigare arbetsgivare i slutet av 1860-talet, lade han snart ned den tidigare järntillverkningen i Töcksfors och anlade istället ett träsliperi.

Samtidigt förvärvade han också vattenrätten i forsen mellan sjöarna nedre Hurr och Töck, några kilometer väster om Töcksfors, och anlade även där ett träslip eri, som stod färdigt 1873. Detta träsliperi var, ovanligt nog, inte en ersättning för ett nedlagt järnbruk, vilket var det vanliga vid denna tid.

Text: LENNART STOLPE

Fortsättning publicerad 20110616

Läs hela artikeln

Efter järnbrukens glansdagar kom sulfiten till Stömne

Flygbild över Stömnefabriken efter ombyggnad från sulfit- till sulfatmassatillverkning. Fabriken i mitten, samhället i bakgrunden och hamnen i förgrunden.

Det var genom järnet som industrin kom till Stömne. 1693 erhöll Erik och Nils Berg ström privilegier på en hammare med två härdar vid västra Stömne. Anläggningarna låg i den trånga dalgång där Stömneälven drar fram.

Varför anlägga ett järnbruk vid Stömne? 1. Där fanns stora skogar med bränn- och kolningsved. 2. Goda transport-möjligheter via Byälven och Säffle kanal. 3. Här fanns vatten-kraft från Hammartjärn som låg en bit ovanför Stömne. Fall-höjden var cirka 40 meter.

I slutet på 1800-talet började lönsamheten bli allt sämre i den

alltmer hårdnande konkurrensen för de små järnbruken i Värmland. År 1886 var järnbrukseran definitivt över för Stömnes del och nedläggningen var oundviklig. Järnet hade spelat ut sin roll och nu började i stället träets storhetstid.

Ny industri på gång

Ägaren av Stömne, Axel Frisell, som var en driftig företags-ledare, började omedelbart planera för en ny industri. Han hade en tid sneglat på Billeruds lyckade satsning på en sulfitfabrik i Säffle. Vattenkraften, transportmöjligheterna

och en duglig arbetarstam fanns ju redan. Till sist det primära – råvara i form av cirka 7 000 hektar skog runt Stömne.

Text: HASSE OLSSON

Fortsättning publicerad 20110414

Läs hela artikeln

Töcksfors bruk

Vykort från Töcksfors bruk, troligen från 1930-talet. En keratt (kättingtransportör) reser sig ur vattnet i mitten av bilden och drar in den flottade veden i träsliperiet för barkning och massatillverkning.

Töcksfors Bruk var från början ett järnbruk med tillverkning av bland annat spik och med tiden även stångjärn. Järnbruket anlades i slutet av 1700-talet och var i drift till 1871, då ”järnbruksdöden” drabbade även Töcksfors.

Ägaren, Elof Lagrelius, anställd som förvaltare vid bruket, som hade köpt bruket av den förre ägarens konkursbo år 1870, bildade ett aktiebolag och lät anlägga ett träsliperi som togs i

drift år 1873. Han anlade också ett träsliperi i det närbelägna

Hån, vilket beskrivs i en separat artikel.

En lågkonjunktur i mitten av 1870-talet försämrade lönsam-heten radikalt för slipmassatillverkning. När sedan Töcksfors träsliperi brann ned 1867 gick Töcksfors AB i konkurs.

Biesért tar över

Nu kommer Lagrelius måg, tillika bokhållare vid företaget, Niklas Biesért in som ägare och inleder en betydelsefull

industriell epok i sydvästra Värmland med verksamhet i Töcksfors, Hån och Lennartsfors.

Text: LENNART STOLPE

Fortsättning publicerad 20110407

Läs hela artikeln

Kolsäters Bruk

Kolsäters Bruk på ett vykort, troligen från 1930-talet. Slipv-erken fanns i den stora byggnaden i mitten av kortet och torktornen längst till höger. I byggnaden däremellan formades massa/pappark av slipmassan. I det långa huset längst upp glättades papparken.

19 juni 1937 brann Kolsäters Bruk, beläget några mil norr om Säffle, ned till grunden i en dramatisk eldsvåda. Bruket var ett slipmassabruk, och eldsvådan spred brinnande papp vida omkring i skogarna runt om, dock utan att tända någon skogsbrand, tack vare det fuktiga vädret. 45 personer

blev hemlösa då även nära liggande bostadshus antändes.

Branden blev slutpunkten för ett av de första slipmassabruken

i Värmland och därmed ett av de mest långlivade. De flesta andra bruk av samma slag hade redan lagts ned.

Kolsäters Bruk grundades i slutet av 1600-talet som ett stångjärnsbruk av prästänkan Sara Nordberg och bruksför-valtaren Johan Meijer. Produktionen av järn ökade med åren och kompletterades med tillverkning av både plåt och spik.

I mitten av 1800-talet köptes bruket av Gustav Ullman, som

hade arbetat som ekonom på andra järnbruk. Några år däref-ter drabbades även Kolsäters Bruk av den försämrade lön-samhet, som förorsakades av konkurrens från nya metoder

för järntillverkning. Trots försök till modernare smidesmetoder

blev lönsamheten allt sämre och Gustav Ullman beslöt, i lik-het med andra framsynta bruksägare, att istället satsa på en ny metod för tillverkning av pappersmassa, nämligen slip-massa av trä. Förutsättningarna i form av vattenkraft, skog och arbetskraft fanns redan på plats.

Text: HASSE OLSSON

Fortsättning publicerad 20110331

Läs hela artikeln

Papper och massa i Värmland

Billeruds Bruk, igångkört 1884, på en tavla målad av Gumme Åkermark i början av brukets existens. Bruket är fortfarande i drift, namnet är nu Nordic Paper Säffle och sulfitmassa-fabriken är den äldsta i världen som fortfarande är i drift, om än ombyggd många gånger under årens lopp.

”Vi sjunker med järnet men flyter på träet.” Så träffande

formulerade sig en brukspatron i Värmland under andra

halvan av 1800-talet. Denna tid var en omvälvande period

för den värmländska bruksnäringen. Järnhanteringen, med

framställning av tackjärn vid järnmalmsfyndigheterna i östra

Värmland och vidareförädlingen till smidbart stångjärn och andra produkter i mellersta och västra Värmland, genomgick en kris.

”Järnbruksdöden” lade sin kalla hand över Värmland. Orsaken var framför allt den tekniska utvecklingen inom järntillverk-ningen. Smidbart järn, som var en stor exportvara med goda priser, hade tidigare tillverkats i stångjärnssmedjor, där ham-rarna drevs av vattenhjul och smideshärdarna värmdes med

träkol. Järntillverkningen var därför förlagd till forsar i de värm-ländska älvarna och träkolet hämtades från de omgivande skogarna. Överskottet från denna lönsamma verksamhet

investerades i värmländska herrgårdar.

Ur boken ”Papper och massa i Värmland”

Författarna: Carl Håkansson, Hasse Olsson, Lennart Källén, Lennart Stolpe, Säffle och Alf Svensson.

Hemsida www.varmhist.se

Fortsättning publicerad 20110317

Läs hela artikeln

Övre Häfla Bruk

Under sommarhalvåret är bruket öppet och det hålls guidade

visningar för den intresserade.

Det är nu mer än 80 år sedan hammarslagen tystnade vid Övre Häfla Bruk beläget i ett av Östergötlands nordligaste hörn. Allt är tyst och stilla så här års vid det gamla bruket som är mycket vackert beläget mellan sjöarna Regnaren

och Vagnaren.

Redan år 1682 började den dåvarande landshövdingen Jacob Fleming i Västernorrlands län att anlägga Häfla Bruk på denna plats. Förutsättningar ansågs här vara goda då såväl skog som vattenkraft fanns att tillgå.

Den första hammarsmedjan bestod av en hammare med två härdar.

Fleming saknade i detta skede tillstånd för uppförandet av bruket och först när anläggningen stod klar i augusti lämnad-es en ansökan om privilegium. Detta kom att föranleda en lång process mellan ägaren och kungliga bergskollegium.

Först den 7 november 1683 undertecknade konungen ett tillstånd om att få uppföra en hammarsmedja vid Häfla.

Text och bild: BENGT KLASSON

Fortsättning publicerad 20110310

Läs hela artikeln