Klockan ringer kvart i fem på morgonen. Grisarna väntar. Tevebonden Karl Petter har lämnat rampljuset och sköter med glädje sysslorna på Ramstad gård utanför Säffle.
Kostymen och dansskorna är nedpackade. TV4-teamet har åkt hem.
– Dä ä gôtt å få gôre dä en ä bra på, säger en nöjd Karl Petter om sitt arbete på gården.
Ramstad gård ligger som en ö omgiven av öppen åkermark. Den hårda blåsten viner över den leriga gårdsplanen. Karl Petters röda stuga stoltserar med verandan som byggdes lagom till teveserien, Bonde söker fru, spelades in. En ensam adventsljustake lyser i fönstret.
I verkstaden bakom föräldrarnas boningshus städar tevebonden och hans far bland verktyg och reservdelar. Det är för blåsigt och blött för att jobba i skogen idag.
– Det är gott med sådana här dagar emellanåt så att man får röja upp lite efter sig, säger han och skjuter upp den dammiga mössan i pannan.
Han är klädd i en välanvänd Championtröja, svarta snickarbyxor och stövlar med stålhätta. Det är varmt i verkstan till skillnad från den nordliga vinden utanför.
Bakom Karl Petters röda stuga och föräldrarnas boningshus går två hästar i en inhägnad hage. Det är flickvännen Jonna Larssons bruna valack som går i sällskap med en svart Shetlandsponny.
– Den är blind på ena ögat den där, säger Karl Petter och pekar på valacken.
Han är glad att flickvännen har ett djurintresse, det blir lättare så.
Han sökte kärleken i teve och alla som ville fick ta del av hans dejter med olika tjejer från hela Sverige. Men det var inte i dejtingsåpan han hittade sin prinsessa. Det var på Facebook, den populära mötesplatsen på internet.
– Efter Bonde söker fru var jag ju med i Let’s dance. Under inspelningen bodde jag på hotell i Stockholm och det fanns inte så mycket att göra mellan träningen och inspelningarna så jag satt mycket framför datorn då.
Kärleksbreven fortsatte att strömma in till den charmiga bonden med bred värmländska. Jonna Larsson, 20, från Borlänge var en av dem som skrev till Karl Petter. Det visade sig vara ett lyckokast. Hon har flyttat in i den röda stugan och de planerar för en framtid tillsammans.
Väckarklockan ringer kvart i fem på morgonen. Då är det raka vägen ut i grishuset som gäller. Han går till slaktsvinen först, fodrar, skrapar skit, strör bädden med halm och sopar. Suggorna står i ett eget stall och samma procedur upprepas igen. En timme senare går Karl Petter in till föräldrarna och dricker kaffe.
– Det är mamma som har bäst hand med grisarna, jag lär mig hela tiden av henne, berättar han.
Var sjätte vecka är det grisning och nya små kultingar ska få plats i stallarna. Inseminationen sköter de själva på gården, liksom kastrering och slipning av tänder.
– När jag var yngre tyckte jag att traktorer och maskiner var roligast, men nu är det mer spännande med djuren. Man ser ju när de mår bra och då är det roligt.
Efter kaffet ses kultingarna över. När de är fem veckor gamla avvänjs de från suggorna. De drygt 70 suggor som finns på gården avlar 1 700-1 800 slaktgrisar per år.
– Om en gris ser hängig ut sprayar jag den med röd färg och så har vi den under uppsikt för att se vad som kan vara fel. Det märks direkt om det är någon som inte är riktigt kry. För det mesta mår de bra och är friska.
– Här skulle man kunna bygga en lösdrift.
Karl Petter stegar upp en stor rektangel längs med långsidan av det rödmålade svinhuset. Han pratar om att bygga om för att driva gården ekologiskt. Då krävs att grisarna får vistas utomhus hela året. Djuren ska få bete sig så naturligt som möjligt. Ett annat krav är att minst hälften av fodret ska odlas på den egna gården och att odlingen sker utan konstgödsel.
– Ett bra år är vi självförsörjande på foder. Då producerar vi cirka 500 ton.
Till gården hör 100 hektar åkermark och 450 hektar skog. Ett hektar är lika stort som två fotbollsplaner. I skogen tillbringar Karl Petter mycket tid under vinterhalvåret. Efter frukosten vid tio tar han bilen till granskogen som ligger i anslutning till gården. Där står en blå Rottne, en skördare, och väntar i skogsbrynet. Karl Petter körde skogsmaskiner i fyra år innan han bestämde sig för att ta över gården hemma och köpa en egen avverkningsmaskin.
– Jag tycker fortfarande att det är kul med skogen. Att vara bonde ger en oändlig variation i arbetet. Det är det som gör det till ett oslagbart jobb.
Blåsten håller i sig, det blir inget skogsarbete idag. Istället blir det pysslande med sådant som annars inte hinns med. Städning till exempel.
– Jag är faktiskt jäkligt stolt över att vara bonde. Det är inte alla som kan eller får vara det.
Livet har återgått till det normala efter hysterin kring de populära serierna där Karl Petter har blivit en folkkär ikon.
– Jag hoppas att det har blivit lite mer statusfullt att vara bonde efter teveserien. Det är ju världens bästa jobb.
Någon teveprofil i Stockholm vill han inte bli, men visst suger det lite i magen när han tittar på programmet Let’s dance.
– Det har varit jättekul och jag är glad att jag har gjort det. Jag har utvecklats mycket och lärt känna många nya människor. Jag är ju inte en person som bryr mig särskilt mycket om vad andra tycker, det är väl därför jag vågar göra sådana här grejer.
Han tar av sig mössan och rufsar runt i det självlockiga håret.
– Man känner sig väl inte direkt sexig när man går runt här i ladugårdsstövlarna, men det är klart att det är ett lyft för självförtroendet när man får höra det av andra, ler han.
Karl Petter får fortfarande en och annan flirt på Facebook, där han håller kontakten med nya och gamla vänner. Men det finns bara en som fångar hans intresse, förutom grisarna förstås.
Anna-Karin Nyman
2009-01-29
