FOTO: GUNHILD HERNSTRÖM
Förr i tiden spejade folk upp mot himlen för att titta efter järtecken. Dessa togs på högsta allvar och sades förebåda kommande tider — onda eller goda. Järtecknen kunde även visa sig ute i naturen. En ovanligt grann fjäril, en ovanlig blomma, fyrklöver, syrenblommor med sex kronblad och så vidare.
Detta nutida fenomen visade sig på himlen nyårsafton 2008 i Karlstad, strax efter elva på förmiddagen. Man undrar då, vad säger det om året som är på väg. Det ser i alla fall positivt ut.
Gunhild Hernström
gunhild.hernstrom@telia.com
 
www.vby.se
 
Ett järtecken?
2009-01-08
Erik A. Eriksson blev invald i riksdagen för centern i Värmland 2006. Erik guidar i riksdagshuset
Han är en barnslig pappa och drar underfundiga skämt på jobbet i riksdagen. Han tycker att en fri och självständig mjölkbonde är det finaste man kan vara. – Jag tror inte folk grubblar så mycket över mig, det finns viktigare saker, säger den centerpartistiska riksdagsledamoten. Det strömmar in människor i riksdagens allmänna entré. Vakterna har fullt sjå att visa dem rätt när de ska gå genom metalldetektorn och scanna sina väskor. Erik A. Eriksson står och pratar på bred värmländska med Dan Kihlström, Skårebo och riksdagsledamot för Kristdemokraterna. De väntar på att ledamöterna från Folkpartiet och Moderaterna ska dyka upp, så att de kan ta med besöksgruppen på en guidad tur i huset. Det är en grupp värmländska studenter från SFI, Svenska för invandrare. De är 60 stycken och delas in i fyra grupper. En grupp för varje värmländsk ledamot i alliansen. – Hej, hej. Välkomna hit! Säger Erik och ler brett mot skaran av människor som stirrar avvaktande mot honom. Snart går de på led efter Erik när han drar iväg från entréhallen. Han börjar med att visa de gamla delarna av riksdagshuset. Konstverken på väggarna och korridorer med stora trädörrar som leder in till de pampiga sammanträdesrummen. De små digitala kamerorna skjuter iväg blixtar när besökarna ska fånga Erik på bild. Idag är han en riktig kändis. En politiker i mörk kostym och slips. – Det är verkligen inte varje dag jag ser ut så här. Jag klär mig enkelt i vanliga fall. Jeans och tröja, säger han urskuldande. Tiden går alldeles för fort. Erik pratar och pratar. Det finns så mycket han vill berätta. Små anekdoter och berättelser som han tycker är kul. – Den här skulpturen är rolig, säger han och pekar på en färgglad höna. Han tycker att den liknar politikerna i huset. – Det är ett himla kackel ibland — rena hönsgården, säger han. Det fotograferas lite till. Någon i gruppen vill bli fotograferad tillsammans med Erik och snart bildar gruppen en kö för att få fotograferas med ena armen runt honom. Han ler lite förläget men ställer snällt upp på alla bilder. När hela gruppen och de fyra riksdagsledamöterna samlas i riksdagens andra kammare en timme senare är det tid för frågestund. Alla undrar hur länge man måste ha varit medborgare för att få rösta i Sverige. Det vet inte Erik, ingen av de andra ledamöterna heller. Men det kan de ta reda på lovar de. När alla frågor är slut slussas besöksgruppen ut på gatan. Det är tid att gå på stan före bussresan hem till Karlstad. Erik och de andra tre ledamöterna går en trappa upp till caféet. De brukar träffas där en gång i månaden för att stämma av läget med varandra. De har ju gått till val som en allians och representerar majoriteten av väljarna i Värmland. Över en kopp kaffe pratar de avslappnat med varandra om det som rör hemtrakten. Regionfrågan är fortfarande het. Vill örebroarna ha med Värmland eller ska man satsa på Göteborg? De pratar om vilka personer och partier som förespråkar vad. Det märks att de känner varandra väl. Det skickas några gliringar mellan dem med glimten i ögat. – Erik är en riktig spjuver, en skämtare, säger Dan Kihlström. Erik ser väldigt oskyldig ut som svar på kommentaren, men håller med om att han gillar att berätta historier. – Allt kan ju inte vara så allvarligt jämt, det finns alltid små roliga saker man kan berätta för att lätta upp stämningen, tycker han. Redan som barn gillade Erik att ”hålla låda” och lockade till skratt. Han hade lätt för sig i skolan men hade inga vidare betyg. – Det fanns ju ett jordbruk därhemma som skulle skötas också, säger han med glimten i ögat. Han var själv mjölkbonde innan han gav sig in i politiken på allvar. Familjens jordbruk är grunden för Eriks syn på livet. Hans ansikte blir allvarligt när han pratar om gården hemma i Avelsbol, Arvika. Nu byts busigheten i ögonen ut mot stolthet. – Mjölkbonde är det finaste en människa kan få vara. Trots skämtsamheten hos Erik finns det en ganska allvarlig och eftertänksam sida hos honom. Den sidan tror han att Elin, hans fru, ser mest av. – Det är hon som får höra mitt gnäll och tjat därhemma, säger han och stryker sig över hakan. Familjen är det viktigaste i Eriks liv. Dottern Agnes är två och ett halvt år och det är tillsammans med henne som livet känns mest meningsfullt. Om det inte skulle funka att vara pappa och politiker så skulle han sluta. Jobbet är inte allt, men han vill alltid göra sitt bästa. – Annars kan jag inte känna mig nöjd, säger han. Erik jobbar i jordbruksdepartementet. Äganderätten och entreprenörskap är hans hjärtefrågor och drivkraft. – Det är grunden för allt välstånd i Sverige, säger han övertygande. Mobilen ringer. Erik halar upp den ur kavajfickan och svarar. Det är hans syster som han har lovat att träffa. Stressad tittar han på klockan och frågar om hon kan vänta en halvtimme till. Han ska bara göra klart. Tidsbrist är en av de jobbigaste saker som Erik brottas med i vardagen. Många timmar går till resor fram och tillbaka till Värmland. Måndagar reser han runt i länet för att träffa väljare och kommunicera sitt arbete på hemmaplan. – Där emellan ränner jag på departementet, voteringar och svarar på mängder av telefonsamtal och mejl, säger han. Det är så mycket han vill hinna med. Familjen är viktigast men han planerar att bli 90 år för att hinna med allt han vill göra. – Jag vill kunna göra ett bokslut som visar att jag har gjort mitt bästa och tagit ansvar för det förtroende som väljarna har gett mig, förklarar han. Fast han har bråttom så finns hans ständiga lugn i kroppen. Erik traskar sakta ner för trapporna mot utgången. Han tvekar lite innan han öppnar dörren. – Du vet, jag tror inte folk grubblar så mycket över mig som person, det finns viktigare saker. Jag är ju bara en politiker bland andra, det viktiga är att jag gör ett bra jobb. Så öppnar han dörren och försvinner ut för att möta systern i gamla stan. Anna-Karin Nyman anna-karin.nyman@hotmail.comNågra måndagseftermiddagar under hösten har Hammarö församling bjudit in till Hantverkscaféer i Skog halls kyrka. Här kan människor mötas över det gemensamma intresset handarbete. – Syftet med träffarna är att få människor att mötas kring handens verk, säger Annika Eriksdotter som är anställd konstnär i Hammarö församling. Kyrkdörren öppnas och stängs ideligen när klockan börjar närma sig två på måndagseftermiddagen. Besökarna skakar ur paraplyerna och hänger av sig de fuktiga ytterkläderna. Men väskorna tar de med sig in. Det är ju där det finns, handarbetet, det som står i fokus den här måndagseftermiddagen. Betyder mycket - Handarbetet betyder mycket för många människor, tror Annika. Många upplever inte ett tydligt resultat i sitt vanliga arbete. Då räcker det att ta upp sin stickning och sticka ett par varv så syns det att du skapat något. Hantverkscaféet slog upp sina portar i september och var redan från början mycket välbesökt. – Vi har haft ungefär 30 besökare vid varje tillfälle, säger Annika. Och ändå är inte tiden optimal. Det är många som arbetar på måndagseftermiddagar. Syftet med caféet är att få människor att mötas men också att få dem att möta kyrkorummet, menar Annika. Det skall finnas ett stort utbud i kyrkan. Det finns faktiskt en stor andlighet i att skapa Föreläsare. Populariteten kan till viss del förklaras med att man vid varje tillfälle bjudit en föreläsare som berättar om handarbete i någon form. Hemslöjdskonsulenten Carina Olsson har bland andra varit på besök. I dag är det Görel Hallberg från Hammarö som driver Ängatorp Mohair som berättar om sin verksamhet. Hon har egna angoragetter och finullsfår från vars ull hon stickar strumpor bland annat. När hennes föredrag är till ända är det många som intresserat tittar på hennes produkter och hon dras in i diskussioner och får många frågor. Kaffet står framdukat och allteftersom kommer det upp stickningar ur väskorna. Flera av dem stickar hjärtevantar efter ett gammalt värmländsk mönster. Skall det bli en julklapp kanske? – Nej, det hinner jag nog inte med, säger Katarina Hoke. Jag har andra projekt på gång också. Vid ett annat bord hittar jag Maria Eurén som driver handarbetsbutiken Zick-zack i Skoghall. Hon stickar också hjärtevantar. Hon har kommit hit främst för de fina föreläsarna. – Det blir inte riktigt så mycket handarbetat här. Stickcafé Maria har i sin butik ett stickcafé en gång i månaden som är väldigt välbesökt. – Det verkar som om handarbetet fyller en funktion får såväl gammal som ung, säger hon. Det tillfredställer ett behov och är samtidigt meditativt, man glömmer de vardagliga behoven. Annika som är konstnär i församlingen anordnar också något som hon kallar för ”lördagar i ateljén” där besökarna bland annat fått tillverka änglar och brodera under hösten. Precis som hantverkscaféet är verksamheten kostnadsfri och man betalar endast för material och fika. Mari Nälsén mari.nalsen@vby.se www.vby.se mailto:mari.nalsen@vby.seshapeimage_6_link_0shapeimage_6_link_1