Han är mer känd i Amerika än i Sverige och Värmland och varje år kommer folk från när och fjärran till Göte Eriksson i Stöpafors för att lära sig bli trätäljare. Men också för att titta i snickarboa och kanske köpa med sig en trägubbe hem.
–– Mest säljer jag till Amerika, berättar han.
Han var inte som Emil i Lönneberga när han var liten även om Götes snickarbod bär vissa likheter med den som finns i Astrid Lindgrens sagor. Överallt står det trägubbar och -gummor. De är alla sysselsatta med någonting, de slår med lie, slipar yxan, kör hö, väver eller bara dricker kaffe.
–– Just nu håller jag på med ett gäng damer som ska sitta runt ett bord och dricka kaffe, säger han och skrattar.
Nej, Göte var närmare 40 när han täljde sin första gubbe av en vedklamp.
–– Jag satt uppe i en husvagn i Fensbol och hade tråkigt och var sugen på att prova på att tälja. Två av mina morbröder och min morfar var nämligen duktiga trätäljare.
Och sen blev det fler och fler. 1986 började han tälja på heltid i eget företag.
Vad arbetade du med innan dess?
–– Jag har varit virkesmätare, snickare och har haft budfirma och köttaffär. Däremot har jag aldrig varit sotare, säger Göte och skrattar.
Att leva på träsnideri var tufft och att ta ut någon rimlig timpenning var inte att tänka på. Kvällarna blev sena. När Göte sedan 1990 drabbades av en cancertumör i ögat som opererades bort blev det ännu värre.
–– Läkaren sade åt mig att det skulle bli svårt att tälja igen eftersom man mister den tredimensionella synen men då blev jag bara ännu mer beslutsam att fortsätta. Med min erfarenhet gick det ändå bra, jag hade ju hållit på så länge men det blev lite snett och vint till en början, skrattar han och tillägger att hans fru Berit fick granska gubbarna så att de såg bra ut.
Det var efter att ögontumören opererats bort som Göte bestämde sig för att han skulle ordna kurser i konsten att tälja en trädskulptur. Tanken var att han skulle dela med sig av sin erfarenhet. Han är helt självlärd i konsten men menar att det inte behöver ta lång tid att lära sig om man har någon som kan visa hur det ska gå till.
–– Grunderna kan jag lära ut på en helg. Täljandet följer ett mönster som man bör känna till, annars sitter man där och svär på slutet, säger han och skrattar.
Kurserna blev snabbt populära och när det ökade i omfattning byggde han en timmerstuga på tomten och renoverade lägenheten ovanpå snickarboden och kan numera ta emot upp till åtta deltagare på vecko- eller helgkurser. Deltagarna varierar i ålder, från riktigt unga till personer som är över 90. Dessutom är det ungefär lika många kvinnor som män som deltar.
–– Det är fantastiskt roligt när det är både unga och gamla med på en kurs. De har så stort utbyte av varandra, säger Göte och berättar om när en pojke på 12 och en farbror på över 70 kom varandra riktigt nära under en kurs.
För några år sedan bestämde han sig för att starta en Trätäljarförening. Den togs tacksamt emot av branschen och har numera 400 medlemmar.
–– På ett år ökade medlemsantalet med 90 personer och många trätäljare har fått kontakt med varandra genom den matrikel som vi ger ut, berättar Göte, som i dagarna blivit listad av tidningen Land bland de 100 hetaste lantisarna i landet. Han hamnade på plats nummer 70.
–– Det är riktigt hett här i Stöpafors, skämtar han. Till och med snön smälter.
Säkerheten är något som Göte inte tar lätt på vare sig det gäller hans deltagare eller när han själv täljer. Trästycket ska sitta fast och man ska ha båda händerna bakom eggen på verktygen.
–– Tänk så många barn som skadat sig för att de skulle tälja som Emil i Lönneberga. Tänk om de som gjorde filmerna tänkt lite längre och låtit Alfred visa Emil hur det skulle ha gått till, då hade många olyckor kunnat undvikas.
Under tiden vi sitter vid köksbordet och pratar hinner telefonen ringa tre gånger. Det är människor som vill anmäla sig till en kurs och så en kvinna som vill köpa slöjdvirke. Göte lovar att skicka så att det räcker till ett par “gubbar”.
–– Jag använder lind till att slöjda i och det är inte helt lätt att få tag i häruppe i Värmland, berättar han. Det måste vara lind som växer i skogen och inte i parker eller trädgårdar för är det i närheten av människor blir det ofta förstört. Sen ska träden tas på frusen mark för att det ska vara så lite fukt i dem som möjligt och sedan torka i fyra till fem år innan de är klara för att användas.
Kursdeltagarna kommer från hela Sverige men även från USA, Holland, Nya Zeeland, Tyskland och Island. Dessutom har Göte inte mindre än tre gånger varit över till Amerika och Minnesota och haft utställning samt anordnat kurser.
Men han trivs ändå bäst hemma i Stöpafors där huset ligger högt över Frykens skummande vatten och med milsvid utsikt över ängar och åkrar.
Motiven på många av Götes alster härrör till jord- och skogsbruket förr men också från den stora emigrationen till just Amerika. Bland annat har han gjort en serie i 12 delar som han kallar för emigrantserien som för övrigt går att beskåda på Sverige-Amerikacentret i Karlstad. Just emigrationen bidrar säkert till viss del till intresset från det stora landet i väst.
–– Svenskarna är populära där borta eftersom de skötte sig bra och hade stor kunskap om jord- och skogsbruk. De hade den kunskap som saknades i det relativt unga landet. Svenskättlingarna är också väldigt stolta över sitt arv.
I juni bär det iväg till Amerika för fjärde gången och den här gången ska Göte ha med sig ett stort antal slöjdkollegor och elever på resan. De ska åka runt i svenskbygderna och sitta och tälja på olika platser.
–– Jag har genom åren fått förfrågningar om det går att anordna gruppresor till USA, detta från folk som gått kurser hos mig och nu är det dags. Vi kommer att vara minst 30 men kanske upp till 40 personer som åker över.
Mari Nälsén
2010-01-27
